november 21, 2024
Möjligheter och utmaningar med egenmonitorering
Vården tampas med flera utmaningar där en ökande andel äldre invånare och att färre ska göra mer för fler patienter ofta nämns. Ett sätt att tackla vårdens utmaningar är egenmonitorering, som skulle kunna avlasta vården och ge ökad kunskap till patienten. Att arbeta med egenmonitorering ställer dock krav på nya arbetssätt och organisationsstrukturer.
Erik Reinicke är Innovatinssamordnare i Region Östergötland. Han sitter även med i innovationsnätverk av olika slag och driver frågan om egenmonitorering i sin egen region och nationellt.
” Vi har byggt systemet idag på att jag som patient hör av mig när jag mår dåligt. Lider jag av hjärtsvikt så hör jag av mig till vården, och då möter dom mig där. ” säger Erik.
Det leder till att patienten ofta redan är sjuk vid kontakt och därför kräver mer avancerad vård. Skulle patienten i stället mäta sin vikt löpande och endast kontakta vården vid frågor, eller att vården kontaktar patienten vid förändringar i patientens värden – då skulle vården arbeta preventivt. Det innebär att en patient vars tillstånd försämras kan vårdas i ett tidigare skede, med mindre krävande insatser från vården.
Vem vinner på egenmonitorering?
Ur patientens perspektiv leder egenmonitorering till ökad kunskap om den egna sjukdomen. Kunskapen gör att patienten aktivt kan påverka livsval som leder till en bättre prognos vilket gör livet enklare och ger mindre belastning på vården. Vetskapen om att ens värden övervakas av vården innebär också en trygghet. Patienten blir medaktör i sin egen vård.
För vårdpersonalen frigör egenmonitorering tid, som i stället kan läggas på de patienterna som har ett mer omfattande vårdbehov. Samtidigt har man kontroll över riskgrupper, och kan arbeta proaktivt för att hålla de patienterna friskare längre.
”Återkopplingen som våra verksamheter ger är att vårdbesöket förkortats, och till största del sker på video då inga värden behöver tas. Dialogen är kring levnadsvanor i stället för mätvärden.” säger Erik
När det kommer till verksamhetsnytta säger Erik att den verksamhet som börjar arbeta med egenmonitorering kanske inte blir den som skördar frukterna i första hand. I många fall avlastas i stället andra verksamheter som ingår i remissflödet eller i de fall då multisjuka patienters behov av vård minskar belastningen på andra avdelningar.
Tekniken som hänger ihop med egenmonitorering är inte komplex. Den bryr sig inte om hur olika enheter är organiserade eller vem som svarar på patientens frågor. Det som gör införande och nyttjande komplicerat är att den skär igenom befintliga strukturer. Den utmanar vårt nuvarande sätt att organisera oss. Det har visat sig vara en utmaning, då organisationsförändring kräver resurser och förändringsvilja.
”Idag arbetar vi inte med monitorering på ett sätt som maximerar nyttan. Vi behöver skapa en struktur runt monitorering av patienter på ett annat sätt. Det är viktigt för att komma framåt och verkligen ta hem vinsterna av det nya arbetssättet. Den nya teknik och de arbetssätt som presenteras idag möts av skepsis då de ej följt den långa forskningsprocessen. Ska vi ta oss an de utmaningar vi ser inom vården idag behöver vi utmana befintliga arbetssätt, utvärdera kontinuerligt och hitta en snabbare väg framåt för införandet av ny teknik.” säger Erik.
Hur gör man då?
I Region Östergötland har man sedan länge arbetat med egenmonitorering. Erik säger att det är viktigt att ha en väldigt tydlig plan och målsättning när man sätter i gång. Som i alla andra projekt som ställer krav på verksamhetens förändringsförmåga är det viktigt att chefer och ledarskap är med och driver frågan för att den ska få genomslag.
Rutiner och arbetssätt är de komplicerade delarna, här behövs tid för att få dem på plats och förankra med organisationen. Hur ska interaktionen med patienten se ut, hur lång ska vår prövoperiod vara och när börjar vi ansluta patienter i stor skala?
”Vinsten kommer när man börjar komma upp i volym. Det blir enklare att göra saker när man gör dem oftare, och vi ser tydligt att de medarbetare som har fler patienter i egenmonitorering pratar om vidareutveckling i relation till egenmonitorering.”
Hur rutinerna för monitorering ser ut skiljer sig från olika patientgrupper. I vissa fall tittar man på årsbasis, i andra behöver man agera på dagen. Patienten och dess situation styr. En utmaning är att olika specialistroller känner osäkerhet kring att gå utanför sitt område, men Erik understryker vikten av att börja tänka som ett helt system – inte bara en enhet, och att man möter patienten i olika led utifrån sin kompetens. Över tid har man sett att medarbetarnas kunskap i olika patienters symptom och vad de innebär ökar, vilket gör att man kan agera tidigare på indikationer om en patients förlopp. Kombinerar man det med patientens ökade kontroll över livsval och kunskap om sjukdomen skapar det vinster i både ökad kunskap, mer tid och bättre hälsa.
”Här finns det två vägar vi kan ta. Antingen tycker vi att tekniken är svår att arbeta med då den komplicerar vårt arbete. Eller så ser vi det som att tekniken hjälper oss att sortera och prioritera, att transportera ärenden rätt. Hur vi väljer att organisera oss påverkar hur vi kan nyttja tekniken och arbeta runt den här specifika sjukdomen tillsammans med patienten.” avslutar Erik.